Det sitter en gråsparv på vårt stalltak. Hans ”tjilp” ekar mellan väggarna på gården och får mig att känna ett speciellt välbehag. Alldeles säkert har det sitt ursprung i gråsparvarna i min barndoms radhuslängor från stockholmsförorten där jag är uppvuxen. De spritputsade 40-talsfasaderna med tegel på taken skapade det speciella, lätt ekande ljudet. När jag nu står i min nya ”förort” och lägger plattor framför stallingången är likheten i ekot slående, om än något mjukare.

Kanske var det gråsparvarna i radhusområdet som fick mig att lyfta blicken från marken framför mig och se att himlen för det mesta är (moderat) blå och att om man försöker se lite längre än sin nästipp så ser man ju faktiskt lite mer… Och kanske var det när sparvarna lyfte från radhustaken som jag fick en första förnimmelse om vad frihet och valfrihet innebär.

Måhända bidrog mitt tidiga fågelskådande till min moderata grundsyn. Troligare är dock att mina föräldrars liberala livssyn gjorde större avtryck. Trots att de kom från enkla förhållanden levde de efter en intuitiv ideologi med möjligheter och ansvar där individen är stark om man ger den rätt förutsättningar.

Det finns oräkneliga exempel på hur individer kan växa och stimuleras till utveckling och kreativitet när vi lyfter fram dem ur ett anonymt kollektiv. Jag tror att de flesta håller med mig om det. Tyvärr verkar dessa lättvunna erfarenheter glömmas bort så fort vi får en socialistisk regering eller socialistisk kommunal ledning. Då återgår vi till kollektivets lovsång, individens möjlighet till utveckling och kreativitet reduceras och en våt filt dras över hela samhällssektorer. Några exempel på detta är tankarna på att summariskt minska möjligheterna till privat företagande i välfärdssektorn, reduceringen av ROT/RUT, och som i Enköping, planerna på att ta bort den kommunala utmaningsrätten.

Samhällsutvecklingen i Sverige och i synnerhet i Enköping bygger i hög grad på att små företag och riskvilliga entreprenörer vågar ta klivet ut i osäkerhet. Som politiker har vi ett speciellt ansvar i att vara hinderröjare för dessa. Men vi kan alla bidra till att stimulera initiativtagande och kreativitet i samhället. Så varför inte låta gråsparvens ”tjilp” vara en påminnelse även för dig. Var gång du hör den, fundera över vad du kan göra för att stimulera individer och kreativitet i din omgivning.

På ett stängsel vid Sundbybergs järnvägsstation hänger en av våra valaffischer från valet kvar. Budskapet ”The End” syns tydligt. Därunder står några kompletterande rader som jag inte kan se. Jag står där på perrongen nästan varje dag och tittar på detta domedagsbudskap. Det fascinerande är hur innebörden i de två små orden som kan betyda så mycket löpande förändras och hur jag läser in olika referenser till dem. Direkt efter valet i september var det så klart det beska konstaterandet att det borgerliga styret var över för denna gång. Det blir tyvärr lite tjatigt att bli påmind om detta varje dag så jag försökte utan framgång få någon av mina kollegor i Sundbyberg att plocka ner affischen. Under hösten och vintern har den sedan påmint mig om en rad andra händelser som t ex slutet på den långa sommaren, slutet på ännu ett år, den sinande lönen i juletid och sist men inte minst livets förgänglighet när en bekant blev allvarligt sjuk. De senaste dagarna har jag blivit påmind om ett nytt annalkande slut; den sittande vänsterregeringens. Opinionssiffror har stadigt fallit för den sedan årsskiftet och sossarna’s siffror når bottennoteringar. Samtidigt har Alliansen repat nytt mod med nya partiledningar i M och KD. Fler och fler ifrågasätter DÖ och Anna Kinberg Batra har börjat använda ordet ”misstroende” i sin vokabulär. Plötsligt känns ”The End” mer som en pockande föraning om starten på något nytt. Så om det är något som planerar att ta bort affischen i Sundbyberg, glöm det! För den har numera blivit en daglig källa till inspiration.

31 mars 2015 presenterade ordföranden för Vård & Omsorg i Östersund Mona Modin Tjulin (S) i bl a SVT P4 Jämtland resultatet av en unik studie som gjorts i Östersund där man under ett år gjort en jämförelse av två exakt likadana äldreboenden. Det ena bedrivet i privat regi det andra i kommunal. Analysen av resultatet som gjorts av en fristående analytiker visar att uppnådd kvalité i de båda alternativen var exakt den samma. Enda skillnaden var att det privata alternativet drevs till 26 % lägre kostnad. Modin Tjulin konstaterar att ”det finns en del kommunen kan utveckla”.  8 april visade SVT också ett nyhetsinslag från Älandsgården (drivs av Vardaga) utanför Härnösand som utsetts till årets bästa demensboende 2015. Man har där lyckats utforma en effektiv verksamhet som tar utgångspunkt i varje boendes eget behov.

Statistik och information kommer dagligen från olika välfärdsområden med liknande exempel på hur privata alternativ bidrar till att vidareutveckla våra välfärdstjänster, en kunskap som för länge sedan borde tagit död på den för samhället och oss kunder förödande och kostsamma ideologiska diskussion om välfärdstjänsterna ska levereras av kommunala verksamheter eller privata aktörer.

Den stora fördelen med ett ökat utbud av olika välfärdstjänster är naturligtvis vår möjlighet som brukare att själva välja hur tjänsten vi efterfrågar ska utföras och till vilken kvalitet. Men vi får inte heller glömma bort den krassa verklighet som samhällets ökande kostnader för välfärden innebär och där ökad konkurrens utan tvivel stimulerar utvecklingen mot bättre lösningar.

I senaste numret av Vårt samhälle (14 2015) redovisas att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) räknar med att kostnaderna för välfärden i snitt kommer att öka med 13 % fram till 2020, detta i en situation när många kommuner, inkl. Enköping, också har mycket stora investeringar framför sig i form av återinvesteringar i badhus, reningsverk, VA-nät mm. Vi måste därför bli mer praktiska än ideologiska i synen på samhällets tjänster och svänga debatten från ett kommunalt/privat utförarperspektiv till en diskussion om vad kommunens tjänster till dess invånare faktiskt ska innehålla och får kosta, oavsett utförare.

Oavsett om det gäller förvaltning av kommunens fastigheter, skolverksamhet, eller vård & omsorg och oavsett om tjänsten levereras genom kommunal drift, intraprenad eller privat utförare så måste vi bli bättre på att beskriva och ställa krav på de tjänster som vi vill ha levererade och framför allt fortlöpande följa upp att innehåll och kvalité överensstämmer med det vi förväntar oss.

SKL räknar med att kostnaderna för välfärden kommer att öka med 13 % fram till 2020. Samtidigt har vi i Enköping nödvändiga investeringar i storleksklassen 3-4 miljarder de kommande åren i badhus, ishall, skolor, reningsverk, stora renoveringsbehov av VA-nätet mm.

Trots denna allvarliga situation baserar sig många beslut inte på ekonomiskt rationella grunder utan påverkas av ideologiska blockeringar.

I slutet av mars 2015 beslutade Kommunstyrelsen i numera vänsterstyrda Uppsala att avskaffa utmaningsrätten (Detta samtidigt som 3 ärenden om utmaning var uppe för beslut). I Enköping har den vänsterstyrda minoriteten i sin budget för 2015 också aviserat att de har för avsikt att avskaffa utmaningsrätten.

På senaste mötet i Tekniska Nämnden (20150319) togs ett liknande ideologiskt baserat beslut. Utan tillräckliga underlag beslutades summariskt av den vänsterstyrda minoriteten att plocka hem den förvaltning av kommunens fastigheter som upphandlades under förra mandatperioden, till förmån för kommunens egen driftorganisation. I det korta perspektivet ser det hela ut att vara en god affär. Samhällsbyggnadsförvaltningen har uppenbarligen gjort ett bra jobb med att effektivisera sin egen verksamhet vilket gör att man nu lyckas svälja en volymökning på ca 50 %. Utan ideologiska skygglappar borde det dock varit naturligt för minoriteten att fråga sig om det finns överkapacitet i kommunens egen organisation och om det således är möjligt att minska budgeten och kostnaderna för förvaltningen innan beslut tas om byte av utförare?

Ett tredje exempel är Skolnämndens beslut den 19 mars 2015 att på grumliga ideologiska grunder avveckla vårdnadsbidraget. Förnärvarande har föräldrar till 47 barn mellan 1-3 år valt detta alternativ till förskola. För kommunen kan detta beslut innebära en kostnadsökning på flera miljoner.

Vad vi börjar skönja är en flodvåg av ökade kostnader med risk för kraftigt höjda skatter. Vi kommer sannolikhet framöver i större utsträckning bli tvingade att välja bort samhällstjänster och service som idag känns självklara då samhällets pengar inte längre räcker till allt vi vill ha. Att i ett sådant läge drivas av ideologi och avvika från ekonomiskt rationella grunder är osunt och en allvarlig misshushållning av Enköpingsbornas tillgångar. Ska vi ha någon rimlig chans att möta den ovan beskrivna kostnadsutvecklingen i Enköping måste vi bli bättre på att hjälpa tjänstemännen med innehållet och kvaliteten i de tjänster som vi vill att de ska leverera, istället för att låsa oss i en icke fruktsam diskussion om vem som ska vara utförare.