Vid kommunfullmäktige den 16 april redovisade de styrande kommunens årsredovisning för år 2017.

En snyggt utformad rapport som berättar de styrandes version av historien. Bitvis blir den tyvärr en politisk pamflett för kommunens styrande partier. Men man kan också mellan raderna läsa en annan historia, en historia om dålig finansiell kontroll, aningslöshet och en politisk ovilja att beskriva verkligheten.

Förvaltningsberättelsen i en årsredovisning ska återge verksamhetens utveckling och betydande händelser (och även det som borde ha hänt).  Med det perspektivet finns det en hel del som borde ha kommenterats där. Jag ska ge några exempel.

Förmågan att bära våra kommande investeringar – Kommunens förmåga att själv finansiera sitt behov av investeringar med löpande överskott från verksamheten brukar anges i ett nyckeltal som kallas för självfinansieringsgrad. Trots påpekanden under hela mandatperioden envisas de styrande med att redovisa en missvisande modell som döljer det faktum att de styrande saknar en lösning på hur man långsiktigt ska klara av att finansiera och behålla den välfärd vi har.

Förmågan att genomföra planerade investeringar – Investeringsbudgeten för 2017 var på 840 miljoner.  Utfallet blev bara 314 miljoner. Mer än 500 miljoner i ej genomförda investeringar. Vad beror det på? Dåliga beslutsunderlag? Dålig planering?  Vad får det för konsekvenser på kommunens totala bokslut. Dvs, vad kostar det Enköping som kommun att vi inte lyckas genomföra våra planer?

Inkomster stiger, men..? – Skatteintäkterna ökar tack vare inflyttningen till kommunen och det gör också de generella statsbidragen som i huvudsak utgörs av det kommunala utjämningsbidraget (Robin Hood-skatten). Enköpings kommun fick under 2017 över 700 MSEK i bidrag från staten, varav drygt 400 MSEK var utjämningspengar. 300 MSEK var så kallade riktade bidrag som har varierat kraftigt de senaste åren. 2016 och 2017 bestod dessa till stor del av bidrag för att möta kommunernas ansvar för våra nyanlända. Från en topp på 322 MSEK år 2016 faller bidragen enligt budget för år 2018 till 219 MSEK. En minskning med mer än 100 MSEK på två år! 100 miljoner är mycket på marginalen. Är det någon som tror att våra kostnader minskar i motsvarande grad under samma period? Det tror inte jag. Hur ser prognosen ut för år 2019?

(Kommentar: Det visade sig också i den första kvartalsrapporten för 2018 att kommunen redan har ett prognostiserat kostnadsöverdrag på 88 MSEK!)

Kostnadsutvecklingen – Mellan 2016 och 2017 ökade kostnaderna i Enköping med 5,6 procentenheter. Genomsnittet för Sveriges kommuner var 4,7 procentenheter. Det innebär att Enköping har en kostnadsutveckling mellan 2016 och 2017 som är nästa 20 procent högre. Vän av ordning undrar då om intäkterna har stigit i samma omfattning med tanke på ökningen av antalet nya Enköpingsbor. Tyvärr ökar intäkterna i motsvarande beräkning bara med 12 procent. Detta är alarmerande och med tanke på att vi redan har en av regionens högsta skattenivåer.

Kommunens ”fantastiska” resultat 2017 – I flera pressmeddelanden berättar de styrande om att man gjort ett överskott på hela 70 MSEK år 2017. Vid ett första ögonkast ser ju resultatet jättebra ut, men vad gömmer sig under ytan. Lite förenklat kan det goda resultatet förklaras av att vi fick nästan 100 MSEK mer i statsbidrag än vi hade budgeterat med under år 2017. Hur hade resultatet sett ut om vi inte hade fått dessa extra statsbidrag?

Inför valåret 2018 överflödades kommunerna förra året av statsbidrag från regeringen. En tydlig strategi för att ta bort kommunernas ekonomi från den politiska agendan. Redan innevarande år beräknas statsbidragen som sagt minska dramatiskt och kommer sannolikt fortsätta att minska år 2019.

I verksamhetsberättelsen borde dessutom sagts några ord om debaclen med Åkersbergs äldreboende, den extremt dyra ishallen och det stora vitesföreläggandet på Samhällsbyggnadsförvaltningen.

Den som sitter vid makten skriver historien. Denna gång har den blivit väl förskönad och tillrättalagd och ger därmed inte en korrekt bild av hur årets resultat har uppnåtts och inte heller en bild av var vi är på väg.

”Digitaliseringen är början på en ny epok”. Så inleds det ”program” för digitalisering som Nya Moderaterna nyligen publicerade. Det är bra att Moderaterna nu slutligen har deklarerat en officiell uppfattning i ämnet. Regeringens digitaliseringskommission konstaterade i sin slutrapport våren 2017 att de politiska partierna har varit dåliga på att förhålla sig till en av vår tids mest utmanande förändringar. Kanske beror det på att det har varit flera andra stora frågor de senaste åren (t ex terrorism och migration) som har tagit medias och politikernas uppmärksamhet. Det kan också vara svårt att engagera sig i abstrakta ”ettor och nollor”, även om det är en verklighet som i slutändan kommer ha mycket stor påverkan på våra liv.

En del hävdar att digitalisering inte är någon ny företeelse. Det är i någon mening riktigt, för mycket som förr var ”analogt” har digitaliserats de senaste decennierna (foto, TV etc). Det som nu händer är att förändringstakten ökar dramatiskt när flera utvecklingslinjer samverkar. Det är bara 10 år sedan den smarta mobiltelefonen fick sitt genombrott (lanseringen av iPhone). De flesta av oss är numera uppkopplade mot Internet med bra kvalitet och när 5:e generationens mobila nätverk har fått ordentligt genomslag kommer få fundera över brist på kapacitet oavsett var du befinner dig. Slutligen har ”artificiell intelligens” med självlärande system gjort stora framsteg. Det som för några år sedan upplevdes som science fiction är nu verklighet och AI används redan inom flera områden i tillämpningar som dramatiskt ökar kapaciteten och vår förmåga. Det gäller inom allt från sjukvård till verkstadsindustri.

I Europa pågår flera stora initiativ som har till syfte att påskynda omställningen i industrin. Det här gäller naturligtvis även för svensk industri. Regeringen lanserade för ett par år sedan sitt (tyvärr tandlösa) ”Smart Industry”-initiativ och i somras etablerades Digitaliseringsrådet som ska hjälpa regeringen att prioritera rätt.

Även om digitalisering inte är en valvinnarfråga så är det viktigt att en kommande Alliansregering har en klar uppfattning och en agenda för hur vår internationella konkurrenskraft ska försvaras och att svensk Industri är ledande inom detta område.

Är då digitaliseringen/automatiseringen viktig för det kommunala arbetet i Enköping? Inte så förvånande är det retoriska svaret att det är mycket viktigt. Naturligtvis för effektiviseringen av den kommunala verksamheten (Managementkonsulten McKinsey hävdar i en alldeles färsk rapport att kommunerna kan spara upp till 1400 miljarder per år genom att digitalisera och automatisera, men också av andra orsaker. Några exempel på aktuella områden där digitalisering och ny teknologi kan göra skillnad är

Skola och utbildning – Regeringen lanserade i höstas en ” Nationell digitaliseringsstrategi för skolväsendet” där man konstaterar att” det svenska skolväsendet ska vara ledande i att använda digitaliseringens möjligheter på bästa sätt för att uppnå en hög digital kompetens hos barn och elever och för att främja kunskapsutvecklingen och likvärdigheten”. Kommunerna har som bekant ett stort ansvar (delat med Skolverket) för utbildning av svenska barn och ungdomar och med det skapandet av förutsättningar för det svenska samhället. Så i skolan handlar det både om att använda tekniken som ett pedagogiskt hjälpmedel och att verka för att våra barn ska vara attraktiva på en arbetsmarknad under snabb förändring.

Företagande – Företagandets villkor förändras också på många sätt genom digitaliseringen. Ny produktionsteknik med 3d- och 4d-skrivare och användandet av AI i alla steg från produktutveckling till kundsupport är ett par områden under förändring. Ny teknologi skapar nya behov och nya möjligheter. Vill vi att Enköping ska vara en kommun som är på tårna ska vi stötta företagarna i deras förändringsresa och vara hinderröjare, bl a genom att erbjuda tillämpad utbildning och ett bra innovationsklimat.

Migration – av nyanlända är en resurskrävande process som behöver stort engagemang och tydligt fokus. Digitala hjälpmedel kan bidra till att snabba på utbildningen av nyanlända och öka förståelsen för svenskt samhälle och kultur.

Smart City – är ett samlingsbegrepp för att använda digitalisering och ny teknologi för att hållbart utveckla samhällets infrastruktur och funktioner, framförallt i våra tätorter. Men det är också ett konkret sätt att öka kunskapen hos invånarna om den nya tidens möjligheter.

Det är lätt att glömma bort att ett nationellt perspektiv i det kommunala arbetet i slutändan är en förutsättning för att vi ska kunna ta tillvara kommuninvånarnas primära intressen som fungerande välfärdstjänster till en rimlig beskattning.

Moderaternas digitaliseringsambition

SNE har idag (20171016) presenterat sin verksamhetsplan för år 2018 i Kommunfullmäktige (Moderaterna reserverade sig mot den), en plan som med klämkäck ton försöker dölja felaktiga beslut, förseningar och kraftiga kostnadsökningar. Planen talar också om att ”det är dags att ta nästa steg”, men hur kan man ta nästa steg när inte föregående steg på långa vägar är genomfört? Värst är nog ändå att växande strukturproblem ignoreras till förmån för populistiska utspel. Moderaternas skuggbudget tar till skillnad mot S+NE:s budget tag i problemen och föreslår initiativ för att effektivisera den kommunala verksamheten. Dessutom vill vi göra ordentliga överskottsavsättningar för att skapa bättre möjligheter för självfinansiering av de stora investeringar som vi har framför oss.

Det är nu den fjärde verksamhetsplanen som de styrande presenterar för kommunfullmäktige i Enköping under denna mandatperiod. I vissa stycken har innehållet efter hand blivit bättre. I samband med att planen för år 2015 presenterades (hösten 2014) kunde vi konstatera att avsaknaden av omvärldsanalys var total. I den senaste versionen presenterar kommunens tjänstemän en skarp analys som på ett bra sätt belyser de problemområden som kommunen har att hantera.

Verksamhetsplan-dokumentet känns dock som en sammanställning av två olika dokument, en sund och realistisk omvärldsanalys (förmodligen skriven av kommunens tjänstemän) som bl a berättar att

• ökningstakten för de kommunala intäkterna kommer att minska efter 2017 samtidigt som kostnaderna fortsätter att öka.
• Investeringsbehovet är stort och upplåningsmöjligheterna begränsade.
• Om att god ekonomisk förvaltning av kommunens tillgångar i ett sådant läge kräver
• Besparingar
• Nytänkande
• Och fokus på de viktigaste prioriteringarna.

Den andra delen av plandokumentet är själva verksamhetsplanen från de styrande. Den signalerar trötthet och krampaktighet, en känsla av att den politiska ledningen har tagit ett stadigt tag i en imaginär sarg i tron att den är stabil, välkänd och går att lita på. Men världen har förändrats…

Jag citerar omvärldsanalysen; ”Det kommer att krävas avsevärda effektiviseringar genom införande av ny teknik och nya lösningar för välfärdstjänsterna.”

Omvärldsanalysen talar också om att, citat ” Stora utmaningar för kommunerna kräver ett nytt synsätt”

Och slutligen, citat ”Om kommunerna ska lyckas leverera den välfärd och service som invånarna efterfrågar krävs en effektiv användning av våra gemensamma skattemedel. Det är nödvändigt att redan nu ha ett starkt fokus på åtgärder som kan bromsa kostnadsutvecklingen.

Några frågor till de styrande var:

Var i verksamhetsplanen finns de profilskapande investeringarna som bör genomföras ”för att vi ska vara konkurrenskraftiga i en växande region” (ytterligare ett citat från omvärldsanalysen) och som gör att vi agerar proaktivt istället för reaktivt och undviker att Enköping bli en stad bland andra i mellanmjölkens land?

Varför görs ett antal spretiga satsningar där pengar duttas ut i en mängd småposter, som inte kommer att leda till nödvändiga effektiviseringar? Detta är inte god ekonomisk förvaltning.

Nämnderna ska levererar effektiva digitaliserade processer med målet att Enköping ska bli en modern kommun med digitaliserade tjänster för Enköpingsbor och företag. Varför accepterar Proos och Wikman år efter år att att detta inte sker?

Varför fortsätter de styrande i gamla hjulspår i stället för att hitta alternativa lösningar? Ett exempel är att Proos och hennes socialdemokratiska ledning av grumliga ideologiska orsaker investerar i ett äventyrsbad som i praktiken kommer att delfinansieras med fattigpensionärernas skattepengar, trots att det finns alternativa former som är bättre. Man kan undra hur Proos på ett trovärdigt sätt förklarar detta för arbetarkommunen och sina väljare?

Slutsatsen är att vi är inne i en period av politisk styrning i kommunen med kraftiga brister i det som kommunallagen kallar ”god ekonomisk hushållning”.

Så har då de styrande i S+NE lagt ytterligare en månad bakom sig med upprivna beslut, ekonomiskt lättsinne, svikna löften och total brist på långsiktighet. Hade detta skett i ett företag med 2 miljarder i omsättning hade ägarna bytt ut styrelsen för länge sedan.

I veckan fick vi veta att S+NE beslutat att avbryta planerna på att bygga kommun- och parkeringshus på Joarfastigheten. Roger Pettersson i EP konstaterar i sin lördagskrönika, ”Så nu är vi tillbaks på ruta ett”. Anledningen till detta sägs vara att arbetsmiljöproblemen i kommunhuset blivit så stora att en omedelbar utflyttning måste ske.  S+NE hävdar att den ”tidsfrist” på 4 år som funnits inte gäller längre och att det därför inte finns tid att arbeta vidare med alternativet att bygga på Joarfastigheten. Jag har full respekt för arbetsmiljöproblemet, det måste åtgärdas. Men även om kommunen väljer det alternativ som förmodligen är det enklaste, totalrenovering av befintlig byggnad, så kommer det ta flera år innan den nya byggnaden är inflyttningsklar. Så hur man än gör så kommer det i slutändan inte bli så stora skillnad när det gäller längden på kommunförvaltningens ”diaspora”. Hälften av den kommunala verksamheten är ju redan i dag lokaliserad på annat ställe än i kommunhuset. Man kan undra vem Proos/Wikman försöker vilseleda?

26 maj berättade Proos i EP om galopperande underskott i Vård & omsorgs- och Socialverksamheterna. Tjänstemännen indikerar att resultatet för 2017 kan bli 36 miljoner sämre än förväntat vilket innebär att nästan hela det budgeterade överskottet för 2017 skulle vara utraderat.  Det som kanske är mest uppseendeväckande är att kostnadsutvecklingen i dessa delar av den kommunala verksamheten var känd av S+NE redan innan budgeten för 2017 fastställdes.

I Tekniska nämnden togs vid förra mötet beslut om att påbörja arbetet med den nödvändiga infrastrukturen (parkeringsplatser, tillfartsvägar etc.) för nya Munksundskolan och den fullstora sporthallen som Upplevelsenämnden själva tagit beslut om att bygga mitt i Munksundets villaområde. Detta gjordes i strid med kommunens Översiktsplan som säger att Korsängsfältet är utvecklingsområdet för Enköpings sport och friidrott. Märkligt nog har ärendet inte varit på remiss till Miljö och Byggnadsnämnden, som då borde ha påtalat det olämpliga i placeringen av Sporthallen i Munksundet, bl a av tillgänglighetsskäl.

Utgrävningarna av stadshotellstomten verkar nu vara på gång. EP rapporterade 24 maj att kostnaderna kan bli 23 miljoner exklusive moms. Vad jag vet är kommunen inte momsredovisande vilket innebär att momsen också är en kostnad. Detta gör att kalaset kan sluta på nästa 30 miljoner, en betydande utgift som ska adderas till de hundratals miljoner som uppförandet av det föreslagna kulturhuset sannolikt kommer att kosta Enköpingsborna.

Ytterligare fakta om det planerade badhuset har också framkommit under maj i den debatt som pågått i EP mellan Badhusbyggets före detta projektledare Magnus Mark och representanter från de styrande. Det nya badhusprojektet, inklusive infrastruktur och en kommande modernisering av Idrottshuset, blir sannolikt 100-200 miljoner dyrare än det av S+NE avbrutna projektet.

Som sagt, upprivna beslut, fortsatt ekonomiskt lättsinne, svikna löften och total brist på långsiktighet som hittills bara lett till förseningar, fördyringar och försämringar. Jag skulle förmodligen kunna fortsätta listan med galna ideologiska eller opportunistiska beslut ett bra tag till. Hur länge ska vi acceptera denna situation? Är det inte hög tid för Enköpingsborna att ställa misstroendevotum?

För snart 2 år sedan motionerade jag om att Enköping behöver ta fram en visuell och detaljerad beskrivning av hur vi vill utveckla central Enköping, inklusive hamnområdet. När jag presenterade motionen i KF hade jag två goda exempel från Gävle och Strängnäs med mig. I Strängnäs har man beskrivit ett Turiststråk och ett Kulturstråk. Kulturstråket gör en runda genom staden och passerar t ex domkyrkan, kvarnen och trästaden och slutar där det börjar.

I det uppenbarligen hastigt framtagna förslaget för Enköpings kulturstråk förslår minoriteten att det ska gå mellan Vårfrukyrkan och ett tänkt kommunhus med parkeringshus vid ån (som ska ersätta större delen av Joar).  Tyvärr verkar förslaget mer handla om att legitimera byggandet av ett kulturhus på stadshotellstomten än att marknadsföra Enköping.

Man kan undra vilka detta kulturstråk är avsett för? Enköpingsborna? Besökare/Turister i Enköping? Potentiella Enköpingsbor?

Det presenterade förslaget verkar mest rikta sig till Enköpingsborna eftersom de objekt som nämns längs stråket i huvudsak representerar ”kulturproduktion” (kulturskola, kulturhus och kommunhus(?)), och inte ”kulturkonsumtion” (Enköpings muséum, hamnen, Drömparken/Joar) som sannolikt är mer intressant för besökare och turister. Turismen är för övrigt den bransch som växer snabbast i Sverige (12 %/år), så att få till ett stråk för denna grupp borde ha högst prioritet. Vi som bor här lär ändå hitta de institutioner som finns i den föreslagna dragningen av stråket.

Förslaget att bygga ett kulturhus på stadshotellstomten är knappast förankrat i verkligheten. När SNE på detta sätt ”bländar” Enköpingsborna med sitt förslag till kulturstråk och nytt kulturhus på stadshotellstomten känns det som en modern variant av det antika Roms ”bröd och skådespel åt folket” *. För bakom förslaget döljer sig utan tvivel ökade kostnader och subventioner (bio, teater etc.) för kommunen och de har inte någon ”motpost” i ökade turistintäkter.

Enköpings kultur- & turiststråk bör istället var ett sätt att lyfta fram och förtydliga vårt kulturhistoriska arv, dvs. de byggnader och miljöer som på olika sätt präglar Enköping. Stråket bör också sluta där det börjar.

Enköping har brunnit minst 4 gånger och mycket revs under mitten av 1900-talet, så vi har inte så mycket gamla bebyggelsen kvar. Det vi har är en fin Mälarhamn, spår av en klassisk industrikultur med JP Johanssons museum (Vid sekelskiftet fanns det 29 fabriker i Enköping) samt byggnaderna på och i närheten av Kyrkåsen. En naturlig sträckning för ett turist/kulturstråk skulle därför kunna vara

• Kyrkåsen med
  • Gymnastikhusetfrån 1905 ritad av Ivar Tengbom (konserthuset och Handelshögskolan.),
  • Tingshusetfrån 1895 ritat av Emil Viktor Langlet (Stortinget Oslo, Borgerskapets Änkehus, Stockholm och ett stort antal kyrkor).
  • Rådhusetbyggt 1786.
  • Vårfruskolanbyggd 1864.
  • Och den vackra prästgården(byggd före branden 1799) vid Afzeliiplan, som också är Enköpings äldsta park från slutet av 1800-talet.
• längs Kyrkogatanvia (ett lummigt) Stora torget med ”De fyra elementens brunn” från 1958 (Nils Sjögren) och Westerlundska gården.
• Ner till Drömparken och (ett renoverat) Joar byggt i slutet av 60-talet (arkitekt Lars Bryde).
  

           

 

 

 

 

 

        Förslag från ETTELVA arkitekter

• Längs den vackra åpromenadenfram till hamnen med ett uppsnyggat hamnområde (som visar Enköpings historia som Mälarhamn) med ett levande Hamnverken (som bl a visar Enköpings industrihistoria)
• En promenad upp genom allén längs Östra Ringgatan(uppsnyggad med blomsterarrangemang)
• Via Wallinskagården från slutet av 1800-talet och Anno 1799 tillbaks till Kyrkåsen.

Fotnot: ”Bröd och skådespel åt folket” hänvisar till det sätt de styrande i det antika Rom distraherade de lägre klasserna från rådande samhällsproblem.

Helena Proos fick i veckan (20170102) en helsida i EP för att bl a berätta om vad SNE åstadkommit under 2016 och vad hon hoppas på 2017. Hon konstaterar att sjuktalen gått ner bland städpersonalen, att bygglovshandläggningen har förbättrats, ”utveckling” av hamnen påbörjats, att lärarlönerna har höjts (hon glömde nämna att kommunen missade 5 MSEK i anslag från staten pga en missad ansökan) och att vår omvårdnadsboenden får höga betyg av brukarna. Alla är behjärtansvärda områden som sannerligen ska lyftas fram, i rätt sammanhang. Men i en tillbakablick över de viktigaste framstegen ”det nya ledarskapet” har åstadkommit under sitt andra hela verksamhetsår så känns det väldigt mycket som ”business as usual”, dvs normal kommunal förvaltning.

Vår omvårdnadsboenden har fått höga betyg under flera år, den goda utvecklingen hos städservice är inte heller något som startade under 2016. Att prata om utveckling av hamnen känns också lite märkligt när det de facto inte finns någon utvecklingsplan för hamnen. Utan det som så här långt har hänt är att de värsta underhållsbristerna har åtgärdats, med en mycket begränsad budget.

På frågan om vad hon önskar att de styrande skulle nått längre med 2016 så nämner hon skolan och flera planerade byggprojekt. Jag kan förstå att hon tycker att det är bekymmersamt med simhallen, Joar blå m fl där SNE istället för att tillföra något nytt lyckats försena, fördyra och försämra flera för kommunen viktiga satsningar. Knappast något som väljarna hade förväntat sig.

Det hedrar henne att hon är så ärlig med SNE:s tillkortakommanden. Men det största bekymret är nog ändå den brist på vision som finns i Proos tankar kring framtiden. Vad ägnar sig egentligen hennes ledningsgrupp åt och bidrar NE överhuvudtaget med något framåtriktat? Vi har nu sett 3 verksamhetsplaner från SNE (2015, 2016 och 2017). Alla lika oinspirerade och fantasilösa. Självklart avspeglar sig detta i Proos tankar om 2017. Att skolan är ett viktigt område råder inget tvivel, men vad vill SNE göra? S har sedan 2014 återkommande hänvisat till den lokala skolkommissionen arbete. Kommissionens rapport kom våren 2016 och är i sig en bra rapport med viktiga reflektioner och förslag. Men den skulle förmodligen kunna gälla hälften av kommunerna i Sverige och ger knappast något uppslag till ett framåtriktat politiskt program.

I stället för den stora ”idolbilden” i profil på kommunalrådet hade det varit på sin plats med fler tankar om framtiden. Som Enköpingsbo hade jag önskat att hon hade nämnt något om

• Arbetet med att ordna bostäder till våra ungdomar och asylsökande. (– Gör som flera andra kommuner gjort, påbörja snarast byggen av tillfälliga flyttbara bostäder.)
• Ett konsekvent och samordnat arbete med hållbar utveckling. (– Samordningen mellan nämnderna måste ta fart och gemensamma agendor måsta tas fram.)
• En medborgardialog värd namnet kring utvecklingen av de viktigaste funktionerna i Enköpings kommun, som inte bara når 100 seniorer på besök i kommunhuset. (– Börja använd hela verktygslådan med moderna verktyg för medborgardialog så att vi också når familjer och andra som inte har möjlighet att besöka kommunhuset på kvällstid.)
• En långsiktig plan för Hamnområdet. (– Påbörja snarast arbete med att planera och visualisera hamnområdet (och centrumområdet) på det sätt som jag motionerade om i fullmäktige för 18 månader sedan.)
• Hur vi ska få Enköpings skolor att utvecklas, med ambitionen att de ska hör till de bästa i Sverige. (– Ta fram en konkret ambition och handlingsplan för hur Enköping ska utvecklas till en av Sveriges bästa skolkommuner. Andra kommuner har lyckats, det kan Enköping också.)

Med tanke på SNE:s färglösa verksamhetsplaner kan jag förstå att hon är väldigt tyst när det gäller dessa områden.

För några veckor sedan visade SVT en dokumentär (My urban playground) om hur spelen Minecraft och cities: Skylines används för att involvera invånarna i olika stadsutvecklingsprojekt. UN-Habitat har tillsammans med Mojang (tillverkaren av Minecraft) startat ett 30-tal projekt över hela världen där de tillsammans med invånarna utformar hållbara stadsmiljöer med hjälp av Minecraft som verktyg för att beskriva och kommunicera.

Cities: Skylines används av Stockholms stad för att beskriva och designa den nya stadsdelen ”Norra Djurgården”. Flera andra kommuner använder Minecraft på liknande sätt.

Jag kan se många fördelar med att använda verktyg som Minecraft och Cities: Skylines i detta sammanhang.

• De är utmärkta verktyg för att snabbt rita upp komplicerade miljöer och beskriva dem på ett sätt som är begripligt för mottagaren.
• Vi har möjlighet att skapa intresse och involvera våra yngre invånare i samhällsutvecklingen. Det är trots allt de som kommer vara användare av det som planeras och byggs de närmaste decennierna.
• Detta är ett bra sätt att involvera våra unga och visa att de har en viktig uppgift i det digitala samhället
• Samhället har svårt att engagera ungdomar och barnföräldrar i samhällsutvecklingen. Här skapas en möjlighet att involvera dessa grupper i den demokratiska processen, och som i bästa fall är en inkörsport till ett vidare samhällsintresse.
• Spelen vidareutvecklas och ger mer och mer stöd även för ingenjörer och stadsutvecklare inom olika förvaltningar, något som in slutändan kan leda både till bättre och snabbare hantering av ärenden.

Jag motionerade om detta i Enköpings kommunfullmäktige för 18 månader sedan. Ännu har jag inte fått någon återkoppling från de styrande. Man kan undra varför detta uppenbara är så svårt att genomföra i vår kommun? Några funderingar som jag har kring detta;

• Är förståelsen så låg hos beslutsfattarna att de inte ser möjligheterna hos digitala verktyg som Minecraft och Cities: Skylines?
• Är förståelsen så låg hos beslutsfattarna att de inte ser att vårt demokratiska samhälle behöver hitta nya sätt att nå invånarna, och att detta förmodligen är ett bra sätt.
• De styrande slår sig för bröstet efter de medborgardialoger som genomförts kring utvecklingen av centrum, hamnen och stadshotellstomten. Verkligheten är ju att merparten av de som besökt dessa möten är politiker eller äldre. De grupper som förhoppningsvis bor i Enköping om 30-60 år, var finns deras synpunkter? Är det så illa att man egentligen inte vill ha deras synpunkter?

 

Cities; Skylines och Norra Djurgården 1

Cities; Skylines och Norra Djurgården 2

Cities; Skylines och Norra Djurgården 3

Stefan Lövens vänsterregering basunerade i går (2016-09-07) ut att de ”budgeterar” 12,9 miljarder på miljöinvesteringar. För den som inte läser eller lyssnar ordentligt kan ju detta låta fantastiskt bra. Problemet är att större delen, 9,5 miljarder, är tänkt att bli ett tillskott till budgeten 2019 och framåt! Dvs oändligt långt bort i framtiden. Ett utspel om pengar i en tid som ingen lär ta ansvar för då. Endast 1, 8 miljarder kommer att finnas med i budgeten för 2017. Regeringen hävdar också att detta är ”Sveriges största klimat- och miljöbudget någonsin” och att den är 73 % större än under alliansregerings tid. Man kan ju fråga sig hur långt fram i tiden kan man kalla önsketänkanden för budget. 5 år? 10 år? 100 år?

Av de 9,5 miljarderna är 5,9 miljarder öronmärkta för järnvägsunderhåll vilket utan tvivel behövs, men det skulle inte förvåna mig om regeringen senare kommer att försöka dra växlar på denna budgetpost även i sammanhanget förbättring av kommunikationer och kollektivtrafik.

Samma dag som budgeten presenterades lyckades DN fånga upp ett förlupet meddelande om att inkomstskatten kommer att höjas för många medelinkomsttagare from 2018. Varför hade regeringen inte planerat att berätta det när så många andra budgetposter i framtida ”budgetar” redovisades? Detta är naturligtvis en retorisk fråga.

När sånt här flagrant bondfångeri genomförs av en svensk regering önskar man att det gick att anmäla den till marknadsdomstolen för falsk marknadsföring.

Istället för att ha lagt svenskarnas skattepengar på utstuderade marknadsförare (som väl måste ligga bakom detta) borde regeringen använt dem till att hjälpa upp de stora underskott som den frikostiga spridningen av budgetmedel leder till i regeringens budget för 2017.

 

2016 har varit ett oroligt år med flyktingfrågor, terrorism och krig. Dessa frågor tenderar att ta ett stort utrymme i media och tar uppmärksamheten från andra stora händelser som kortsiktigt kanske inte är lika dramatiska.

Men faktum är ju att det inom många områden pågår stora samhällsförändringar som många gånger är svåra att överblicka för en enskild människa, och de sker med högt tempo. Exempel på områden under snabb utveckling är alternativa energilösningar, digitalisering, robotisering och urbanisering. Detta leder till förändringar som kommer att påverka vår vardag och som vi måste förhålla oss till.

Den kanske viktigaste långsiktiga frågan är naturligtvis hur vi kan skapa ett över tiden mer hållbart samhälle. Med detta avses inte bara de ekologiska aspekterna utan också ekonomiska och sociala. Antalet exempel på framförallt internationella initiativ är oändligt många. Ett exempel är Smart City Amsterdam.

Digitaliseringen och den påföljande automatiseringen av våra jobb har tagit jättekliv i utvecklingen de senaste åren och når nu helt nya branscher. Flera utredningar pekar på att många jobb försvinner de närmaste 20 åren. Även om många nya också tillkommer så är nettoeffekten avskräckande. Britterna valde nyligen som bekant att lämna EU, en direkt konsekvens av de stora förändringar som industrin och brittiska industristäder redan fått uppleva med arbetslöshet och avfolkning som följd (Vartannat jobb automatiseras).

Inom några årtionden beräknas 70% av världens befolkning bo i städer och faktum är att Stockholmsregionen är en av de snabbast växande i Europa (Stockholm växer snabbt).

Det här är några globala frågor som vi i vår kommun i allra högsta grad påverkas av och där vi måste vara med och bidra i processen för att Enköping och det svenska samhället ska utvecklas i rätt riktning.

Hur ska Enköping utvecklas för att vara intressant för invånare och besökare om 10 år, 20 år? Hur ska Enköping bidra till att det svenska samhället behåller sin internationella konkurrenskraft?  Svaret på Enköpings utvecklingsväg får man förmodligen inte vid ”fontänen på torget” utan måste uttolkas från det som sker i vår omvärld. En absolut framgångsfaktor för detta arbete är att kunskapen kring de stora samhällsfrågorna och kommunens roll ökar bland våra invånare, och i synnerhet hos våra förtroendevalda. De långsiktiga strategiska frågorna måste också få ett mycket större utrymme i den offentliga debatten och i kommunfullmäktiges arbete.

En gång i tiden hade kommunerna, mycket förenklat, ansvar för VA och fattigvård. I dag har de en avgörande roll i samhällsutvecklingen, även nationellt, med t ex huvudansvar för utbildningen av kommande generationer. Förväntningarna på kunskapsbredden hos våra förtroendevalda har ökat dramatiskt sedan de nuvarande kommunerna etablerades på 70-talet. Ska vi som förtroendevalda kunna svara upp mot detta krävs betydande insatser i olika former av utbildning, exempelvis studiebesök, föreläsningar och debatter.

Det är hög tid för lite perspektiv på den samhällsförändringar som vi i överljudshastighet förflyttar oss fram i. Vilken roll vill vi att Enköping ska ha, och vilken roll ska vi ha som förtroendevalda. Det är dags för nytänkande, höjda blickar (sikte utanför Enköping) och höjda ambitioner. Det kommer behövas om Enköping ska vara Enköping även om 20 år.

Nyligen var det april månads kommunfullmäktige i Enköping. En av punkterna på agendan var överlämnandet av kommunens årsredovisning för 2015.

Kommunalråden Wikman och Proos (och deras partikamrater) har nu snart haft makten i Enköping i två år, dvs halva mandatperioden. Denna kväll ägnades största delen av mötet åt att beskriva hur ”otroligt mycket bra saker” de har åstadkommit under 2015. Wikman uttryckte sig som vanligt med stora klädsamma formuleringar medan Proos var mer kortfattad, kanske med en liten antydan till självkritik.

Proos konstaterade att deras budget för 2015 varit mycket ”detaljerad”, som en konsekvens av att den var framtagen i opposition. Hon konstaterade också att Enköping nu har nått 42 000 invånare vilket är mycket positivt.

Wikman började sitt anförande med att korrigera Proos i antalet invånare i Enköping. han berättade också att Enköping hör till de kommuner i landet som bygger mest, att man fått till ett avtal om hamnen, att de ”sett över flera av investeringarna” och att de varit ”tre kvart från ett beslut i november” om bygget av badhuset och att ”de flesta nu var överens” om att det var en dålig idé med rivningen av idrottshuset och bowlingen. Han citerade också Enköpingsposten om att vi bör ”tagga ner” i den politiska debatten. Slutligen konstaterade han att direkt efter valet var inte ett samarbete med socialdemokraterna en självklarhet.

Som det brukar heta så ”skriver vinnaren historien”, dvs vänsterminoriteten bestående av Nystart Enköping och Sossar har stor frihet att via alla tillgängliga kommunikationskanaler (media, sociala och kommunala) välja hur de själva vill beskriva det resultat de har uppnått efter snart 2 år vid makten. Som ganska initierad ”betraktare” har jag delvis en annan uppfattning av vad som har åstadkommits under mandatperioden. Med en lite skämtsamt justerad beskrivning (men med en gnutta allvar) skulle Proos och Wikman kanske kunna ha uttryckt sig ungefär så här istället.

Proos skulle kunna ha sagt…..

Egentligen har vi under första halvan av mandatperioden inte lyckats åstadkomma så mycket annat än ”business-as-usual”, och så naturligtvis minskat valfriheten för medborgarna genom att vi har plockat bort utmaningsrätten.

Den yviga budget som vi presenterade för 2015 med ”godis” till alla skulle vi inte kunnat hålla om det inte varit för de generösa engångsersättningar som staten skickat till kommunerna.I verksamhetsplanen och budgeten för 2015 missade vi dock några stora viktiga frågor som exempelvis skolans långsiktiga utveckling.

Att vi nu är 42 000 i Enköping beror knappast på våra insatser, snarare på allt framåtriktat jobb med detaljplaner som genomfördes och byggprojekt som påbörjades under förra mandatperioden och där vi nu ser resultatet. Kanske hade vi kunnat vara ännu fler Enköpingsbor om vi hade lyckats hantera alla bygglov som kommer in lite snabbare.

Wikman skulle kunna ha sagt…

Det är glädjande att vi även under 2015 har kunnat hålla den höga nivå i framtagandet av detaljplaner och start av bostadsprojekt som etablerades under förra mandatperioden.

När det gäller kommunens viktiga projekt som t ex badhuset så inser vi att vi mest ställde till det när vi stoppade bygget av det. Vi försenade med det viktiga delar av Enköpings utveckling med minst ett par år. Vi hade alldeles säkert kunnat lösa det så att bowlingverksamheten hade kunnat fortsätta, inom ramen för de ursprungliga byggplanerna.

Vi hade ju också sådan himla otur med det nya beslutsunderlaget för starten av badhusbygget som vi tog fram hösten 2015. Vi glömde ju bort att involvera de berörda nämnderna i remissförfarandet, så det var tyvärr bara att börja om. Så här efteråt är det nog ändå tur att det blev som det blev eftersom vi nu har bestämt oss för att flytta placeringen ytterligare en gång. Det känns lite pinsamt att berätta detta, men så är det.

Avtalet med ESS tror jag alla partier är glada för att det skrivits under men jag håller med om att det även här blev lite tokigt med bl a regleringen av ansvaret kring en eventuell framtida marksanering. Vi verkar ju inte heller hantera kommunens arrenden på ett konsekvent sätt.

Vi behöver utan tvivel en öppen och saklig diskussion om de beslut som ska tas, så med hänvisning till EP:s inspel om att vi bör tagga ner i debatten ska jag göra vad jag kan. Gammal journalist som jag är kan det ju vara svårt att låta bli att ”töja” på formuleringarna när jag inte hittar förnuftiga svar på oppositionens sakliga och ofta träffsäkra debattinlägg.

Slutligen inser vi nu att den retorik vi förde inför valet 2014 om att det behövdes en ny typ av politiker i Enköping var något missriktad. Samarbetet med vänstern och sossarna går ju jättebra och de är ju inte speciellt nya som politiker…