Bruset från en kommande flodvåg

Under flera decennier växte den svenska ekonomin snabbt vilket gjorde att samhället kunde investera i infrastruktur, samhällsägda  anläggningar (badhus, idrottshallar etc.) och reformer som ökat livskvaliteten hos stora grupper i samhället. Dessa för samhällets utveckling avgörande investeringar bidrog till att ekonomin fortsatte att växa. I huvudsak finansierades dessa investeringar med skattemedel.

Många av de stora infrastrukturella investeringar som gjordes under 60 och 70-talen är nu utslitna och kräver betydande reinvesteringar i exempelvis miljonprogrammet, ”ruttna” badhus, uttjänta reningsverk och utslitna skolor. Under 90-talet lades dessutom stora ansvarområden över på kommunerna genom ”Ädel”-reformen och förflyttningen av ansvaret för utbildningsområdet.

Med ett företagsekonomiskt perspektiv kan man säga att vi under många år levt över våra tillgångar genom att inte i någon form har gjort ”fonderingar” för kommande reinvesteringar. I stället har vi använt de pengar som egentligen inte har funnits till att bygga en allt större kostnadsbörda för kommunerna i form av en fortlöpande (smyg)reformering och en ständigt växande kommunal förvaltning.

Utredare som tex Långtidsutredningen och Konjunkturinstitutet pekar på den kommande kraftiga kostnadsutvecklingen i samhället som hotar att höja våra skatter ytterligare med flera kronor de närmaste åren.

Enköping utgör inget undantag. En grov bedömning som gjorts av Enköpings kommun är att vi kan behöva göra investeringar på över 3 miljarder det närmaste decenniet för att ersätta det som är utslitet. När de ursprungliga investeringarna gjordes en gång i tiden så ledde de till att den svenska ekonomin växte och kommunerna fick tillbaks en del av investeringen i form av högre skatteintäkter. Det kommer sannolikt inte hända denna gång eftersom en reinvestering i sig inte skapar något mervärde. Likväl måste många av investeringarna göras.

Vad kan vi då göra för att möta detta? Enköpings problem är som sagt inte unikt, det finns överallt i samhället. Det är därför viktigt att vi nu lyfter frågan och vågar diskutera den.

Enligt min uppfattning måste en grundläggande princip vara att en mindre del av finansieringen av samhällets tjänster går över skattsedeln. Lita mer på det privata näringslivet och låt individen i större utsträckning bestämma hur inkomst ska disponera.

Fler och fler samhällsinvesteringar som t ex broar och vägar finanserias redan av de som använder dem. Modellen kan också i större utsträckning användas på traditionellt kommunala investeringar som exempelvis vårt nya badhus (s k OPS, Offentlig Privat Samverkan).

Vi lever sedan länge under ett socialdemokratiskt paradigm om hur ett samhälle ska organiseras, en modell som under flera decennier var viktig för att skapa ett socialt stabilt och jämlikt Sverige. Långtidsutredningen konstaterar dock att produktivitetsutvecklingen i offentlig sektor är väsentligt lägre än i alternativ drivna av det privata näringslivet. Det är därför dags att modernisera den kommunala förvaltningens roll. Överlåt mer av utförandet av traditionellt kommunala tjänster på det privata näringslivet och låt förvaltningarna koncentrera sig på att vara bra beställare.

Kommunerna levererar idag en stor mängd tjänster till invånarna. De är ofta ett sammelsurium av lagkrav, ”defacto”-krav och sånt som är ”bra att ha”. Vi måste bli tydligare i kommunikationen kring det som kommunen levererar och vad det kostar, så kan vi få en bättre dialog om vad vi har råd med.

Ingvar Smedlunds föreslag i Enköpingsposten den 19 februari 2016 om en bred politisk arbetsgrupp kring våra kommande fastighetsinvesteringar är ett utmärkt exempel på åtgärder som behövs för att bryta de politiska låsningar som finns och som hindrar en modernisering av samhällsstrukturerna. Mycket mer behöver dock göras för vi hör redan bruset av den flodvåg av kostnader som är på väg. Vi behöver därför diskussionen och åtgärderna innan vågen sköljer över oss.